Av Roland
Lohr gen Stahl
Många har säkert ställt sig frågan – Varför just nu? Och vad
håller händer i Nordafrika och mellanöstern? Är det verkligen en fråga om
demokratisering som många av de hjälpande västländer snabbt sprider ut – Nej
det är inte fråga om någon demokratisering, det är snarare en fråga om en
frigörelse, det handlar om frihet.
Upproren vi kunnat följa under de senaste åren i många av de
existerande arabstater är prejudicerande i historien om arabvärlden. Vad är det
människorna och speciellt de unga vill åstadkomma med att delta, oftast i våldsamma
uppror och som oftast leder till regimbyte. Från väst och från den gamla
generation, personer som lever ett liv i lyxig exil sägs det att ”uppror
handlar om demokrati!” 
Ett svar som jag inte är överens med – problemet är enklare
än så.
Början till det hela började för nästan 2 år sedan med revolutionen
i Tunisien, även kallad för ”Jasminrevolutionen”. Men vi har förmodligen glömt
den verkliga anledningen till varför det hela började och hur det hela skall
sluta. Varför vill unga aktivister skriva historia genom att gå upp mot
tyranni, sätta sitt och familjers liv i fara för att uppnå sina krav?
Vi kan snabbt särskilja två skäl till ett sådant drastiskt
beslut. Först och främst så hade många av ungdomarna i många av de arabiska stater
inte några drömmar, vägledning, visioner eller ambitioner att sträva till, ett
direkt resultat som har att göra med den ekonomiska fördelningen. Det andra
skälet hänger starkt ihop med det första, bristen på ungdomars möjligheter och
framtidstro. Läkare och ingenjörer som utexaminerats med högsta betyg åker
omkring på gatorna som taxichaufförer eller kan hittas som diskare och
servitörer, ofta levandes under existensminimum. Ett normalt resultat av detta
är en frustration som leder till hat och ilska, ibland för ett tag malplacerad,
men som för eller senare kan översättas med ” vi har fått nog nu!”
Dessa i grunden enkla basbehov var anledningen till att föra
samman ungdomar i arabvärlden, där alla snabbt anslöt sig för att säga ” vi kommer inte att acceptera fattigdom
längre, vi orkar inte med korruption, vi vill inte leva under fattigdomsgränsen
medan våra ledare och deras krets lever i lyx. Vi kommer inte att acceptera att
våra barn lever i samma dåliga ekonomiska situation som vi fått göra.”
De arabiska ungdomarna, med stöd av Amartya Sen, sa ”vi vill ha frihet, inte demokrati.” Men
vad visste de om frihet och demokrati, vad skulle denna frihet innebära för
dem? ”Fri jämlikhet, frihet att få
arbete, frihet att skapa välstånd och en frihet att åtala dem som plundrade
respektive land på rikedomar, vilket skett i årtionden?”
I hjärtat av det arabiska upproret anses frihet vara ett
bredare mänskligt sinne, inte demokrati – där politik utgörs av kultur och
ideologi även om den mycket väl uppfyller en del av vad demonstranterna ville
ha och behövde men demokrati ger inte mat på bordet eller producerar jobben.
De protesterande fokuserar på frihet, och inom viss tid
kommer det kunna berättas när all blodutgjutelse har stannat upp, tyrannerna
har lämnat arenan. Då återstår det att se om människorna som efterträder dem är
bättre än de förra. Resan dit hör hemma i händerna på samma arga och upprörda
ungdomar, och det är upp till dem att visa att de inte väljer samma väg där
deras vänner och familjemedlemmar dog. Det primära ansvaret för att få förändringar
till stånd finns att hämta inom varje land, där alla medborgare har en viktig
roll att spela, i en kommande reformering. En social och ekonomisk agenda, inte
den politiska dagordningen, är de främsta pelare som skall leda diskussionen till
en stabilitet i regionen.
Ett land måste kunna bygga upp ett försvar och kunna
finansiera detta men måste också kunna spendera tillräckligt mycket resurser för
att bygga en skola, eller låna ut pengar till ett litet företag och dess ägare,
som resulterar i tillväxt som skapar framtida arbetstillfällen för andra. Det
är människorna som måste utöva påtryckningar på sina regeringar när de gå in i
utvecklingsländer med kapital, de skall vara en del av landets lösning –
oavsett om de levererar skolor med datorer och teknik eller om de upprättar ett
institut som kan hjälpa regeringar och allmänheten att förstå fördelarna med
att vägra acceptera korruption, eller hjälpa dem att förstå kraften i friheten.
Metoden måste vara ödmjuk, inte genom att knuffa undan folket utan genom en
dialog med regeringar över ett bord, det är enda lösningen för att skapa frihet
åt folket, att skapa en egen form av demokrati anpassad till respektive land ej
som en importerad produkt av något annat land. Detta kommer i sin tur att
resultera i al-Qaidas förstörelse och terrorismens fall.
Det krävs inte högteknologiska vapen och kärnvapen för att
uppnå detta, dessa är för att visa upp en balans mellan kärnvapenmakterna och
Iran är på väg att bli en av dem förutom de redan befintliga kärnvapenmakterna som
USA, Pakistan, Indien, Ryssland, Frankrike, Storbritannien, Nordkorea och Kina.
Om inte utbildning finns att tillgå, inga arbetstillfällen
skapas och grundläggande friheter inte inrättas så kommer detta att mötas med
nya och fler uppror, som resultera i en fortsatt blodutgjutelse, förödande för
respektive lands medborgare, något som Syrien är ett bevis på.
Vi kan summera det politiska scenariot under de senaste åren
med ett lättsamt förspel till vad som kommer att ge en betydligt blodigare
arena som kommer att sprida sig till fler länder. Sådan förutsägbarhet bubblar
redan under ytan, en ”ungdomsrevolution” kan inte lämnas obevakad utan strama
tyglar. Dessa ungdomsgrupper har för första gången i den arabiska historien
uppnått en form av frihet. Det är nu de behöver hjälp, av globala och regionala
krafter, att vägleda dem, leda dem med bibehållande förhoppningar om en
fortsatt frihet.
Vi, världssamfundet har en möjlighet men även ett ansvar att
verkligen göra skillnad i en region som ignorerats, och utelämnats till
stormakternas egen lilla lekstuga. Låt oss inte upprepa detta, låt dem leva och
utvecklas i sin nyvunna frihet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar