Vad har hänt med kriget mot terrorn?

Av Roland Lohr gen Stahl

Obamas politik vad gäller hans arv från George W. Bush är osammanhängande, men spelar det egentligen någon roll?

Antingen är det genom inkompetens eller så är hans obestämdbarhet inrymd i Obamas administration. Att identifiera hans politik verkar närmast motsägelsefull eller står i strid med hans administrativa åtgärder.

Arvet efter George W.Bush

Obama är nu inne i sin andra period att styra USA, men vad har hänt med protokollen från Bush i kriget mot terrorn?

Är protokollen fortfarande användbara i jakten på terrorister, eller är de irrelevanta, har alla tre sorterats bort? Obama har aldrig lämnat någon förklaring till dessa eller lämnat sin inställning med argument varför han vill fortsätta driften av Guantánamo, användningen av de militära domstolarna, eller en status gällande de hemliga överföringar och kidnappningar av människor, användningen av förebyggande frihetsberövningar och Patriot Act med utökande möjlighet av hemliga avlyssningar. Om det nu går att identifiera tillämpningen av några protokoll skulle man kanske omskriva det hela med följande förklaring:

”Vi avvisade dessa protokoll initialt, men antog vissa av dem som användbara, omfamnade ett flertal och utvidgade vissa av dem men föredrog att ignorera en helomvändning för att den globala och inhemska vänstern inte skulle motsätta sig – med tanke på mångas motstånd av George W. Bush mer än till hans politik i sig – och vill fortsätta på den linjen men väljer att hålla tyst om dem.”

Kriget som en förskönad omskrivning

Samtidigt med arvet efter W. Bush så utkämpar Obama frågan om ett underordnat krig, eufemism. Jihad definieras inte som ett islamistiskt krig mot väst, det betraktas närmre som en personlig kamp för att uppnå andlig renhet. Orden som tidigare användes flitigt som ”islamistiska” och ”islamism” har fallit ur bruk. ”Kriget mot terrorn” blev förlöjligat som ett krig mot användbar taktik, frasen användes helt enkelt felaktig och skulle ha översatts med ”krig mot radikala islamister, jihadister och salafister.” Istället ansågs det som absurditeter och även försvarsdepartementet bedömde det som ”våld på arbetsplatsen” bäst förklarad i major Hasans slakt av 13 av hans medsoldater på Fort Hood, en handling vars verkliga betydelse var att skada militärens prisade och mångfaldiga program.

Eric Holder (Riksåklagaren) hade fått i uppgift att försöka få Khalid Sheikh Mohammed inställd till en federal domstol i New York, men med tanke på den allmänna ilskan framstod detta närmast som ett självmord. Samma stöd fick man när någon föreslog att en moské skulle byggas på Ground Zero. Hela projektet misslyckades och genomfördes aldrig. Det talades också om att säkerställa de berömda ”Miranda rättigheterna” för misstänkta utländska terrorister, men lades ned i all tysthet. I ett försök att försöka sätta dit tidigare CIA förhörsledare för deras förmodade användning av tortyr har det också varit tal om hot mot dem – men det hela tystades snabbt ned. Slutligen satte punkt för deras felsteg, kanske mest för att blidka vissa liberala kritiker om det nu fanns några.

Under åren 2005 – 2008 dödade USA mer än 700 kombattanter eller misstänkta terrorister på grund av ett 50-tal drönarattacker, de flesta över Pakistan, dessa har utvidgats och pågår fortfarande. Ursprungligen har drönarprogrammet skett i nära samarbete med amerikanska soldater som slogs i Afghanistan och Irak – de kan mer eller mindre likställas med bemannade bombplan eller missiler och används mot misstänkta al-Qaida terrorister i Afghanistan och Pakistan. Dessa attacker kritiseras ofta eftersom de även dödar många civila på krigsskådeplatsen. Under Obamas första fyra åren har programmet expanderat och antal döda har skjutit i höjden till cirka 3000 döda från omkring 300 under Bush´s tid. Obama har dödat fler misstänkta i krigen i både Afghanistan och Irak under sitt första år än Bushadministrationen hade under hela sin åttaårsperiod. Än viktigare än detta är att Obama höjde dimensionen till drönarattackerna:

·        De riktade morden nådde långt från krigsfronten, de gav stöd åt marktrupper som kunde döda de misstänkta – inklusive amerikanska medborgare – detta skedde så långt bort som Jemen och Afrikas horn. Vi har fått ett nytt super teleskopiskt rovdjur

·        Programmet institutionaliserades, på teorin att vänstern inte skulle våga äventyra Obamas inhemska dagordning. Högern, om förslaget antogs, skulle hålla tyst.

Drönare har blivit Obamas tunga artilleri och används för olika syften, att döda och bevaka. Resultatet är förmodligen att även Israelerna kommer att kunna använda sig av dessa med hjälp av USA i jakten efter palestinska terrorister på Västbanken.

Både vänstern och högern väntas tycka att det var rätt eftersom det är bättre att skurkarna elimineras än oskyldiga, och de förarlösa uppdragen ger allmänheten en känsla av att vi gjorde något åt terroristerna utan att behöva riskera våra egna soldater i processen – och inte behöver vi fångar fientliga kombattanter, förhöra dem och placera dem i ett politiskt inkorrekt Guantánamo. För de globala medierna så anses det att Obama är beställare av dessa mördaruppdrag och möjligen finner han tröst i filosofin för sin ångest att ha dödat så många.

STRATEGISK BRIST PÅ SAMMANHANG

Fortfarande finns det ingen samlad strategi för att minska Mellanösterns stöd för radikal islam, att främja USA- vänliga regimer, eller att främja mänskliga rättigheter och samförstånd mellan regeringar. Irak anses inte längre att utgöra det dåliga kriget och för Afghanistan kommer att gälla att det var bra för oss att vi drog oss ur – med antagandet att det var Bush som drog oss in i detta och Obama som avslutade det hela – mer behöver ingen känna till.

Ingen i administrationen kan idag förklara händelserna i Libyen och vad som egentligen hände i Benghazi, än mindre vad som händer just nu i Libyen eller om en sådan interventions modell kommer att utgöra en plan för kommande åtgärder på annat håll.

Bashar Assad, en gång räknades han som en ”reformator” som kunde lösa upp en israelisk – palestinsk återvändsgränd innan han senare blev kallad för psykopat, på tröskeln till att få gå samma öde tillmötes som Muammar Gadaffi. Ingen av dessa, eller uppkommande grändgrupper som försöker avsätta Assad är förmodligen bättre eller sämre.

Allt vi kan säga är att administrationens inställning till Israel mellan 2009-2013 är betydligt mer kompakt och betydande än vad Obama önskat sig. Hans valresultat, med ytterligare fyra år i Washington och hans utnämningar till tunga poster kommer snart att ge oss besked. Obama och hans administration har i nuläge inte haft någon enhetlig linje vad gäller den arabiska våren mer än att den föredra anti-amerikanska islamistiska totalitära stater framför de mer pro-amerikanska diktaturer de ersätter. Kostnaden för nationsbyggande har ersatts av ett ekonomiskt mord – som George W.Bush gav vika för med sina återkommande tal om frihet. Han fick till slut ge vika för en mer cynisk Obama och hans privata funderingar över vem som skall stå på listan för nästkommande drönarattacker.

Landets frigörelse från banden till oljan, har framstått som att det är oljeborrning som är det enda säkra sättet att uppnå politiskt oberoende från Mellanöstern inom en överskådlig framtid. Detta till den grad att USA idag är oberoende till sin behövliga energi – hittills mest på grund av privata initiativ på privat mark- detta inte för att Obama uppnått rekord på energitillgängligheten. Nya skulder på $ 5 biljoner kommer att begränsa landets militära alternativ.

Utrikespolitiken visar ofta nog på att kaos och förvirring har sin plats på kartan. Genom att posera som en nationell Nobelpristagare, och använda sig av en impopulär George W. Bush fann Obama snabbt att han kunde göra vad han mest av allt önskade, att eliminera hundratals talibaner och andra misstänkta terrorister med ett slutligt mål avsluta den efterlängtade historien om Usama bin Ladin. Kanske glömdes det bort att det finns minst tusen nya av den karaktären.  Att döda en misstänkt terrorist och eventuella åskadåre har nu blivit en moralisk handling, medan att använda sig av skendränkning som metod för att få fram information av erkända terrorister anses som omoralisk.

Som en sista fotnot till det hela men som gemensam nämnare och enkel kritik av Bushprotokollen, utbyggnad av drönarprogrammen är förmodligen nomineringen av John Brennan och Chuck Hagel för att leda CIA och Pentagon. Något som kan komma att förändra mycket på Obamas planeringskarta.