Min fiendes fiende!

 

Afghanistan: Min fiendes fiende

Av Roland Lohr gen Stahl

Det var sommaren 2012, och något anmärkningsvärt hände i Afghanistan, något inträffade som både staten och de allierade hade hoppats sedan ett decennium bakåt i tiden – ett uppror mot talibanerna av lokalbefolkningen.  Det var i Andar distriktet i Ghazni provinsen, cirka 150 km söder om Kabul där invånarna gjorde vad Nato eller den afghanska armén underlät att göra, de gjorde uppror och sparkade ut sina tidigare överherrar ur sin egen bakgård. Revolten hyllades av några västerländska observatörer, en del trodde säkert att detta kunde utgöra en vändpunkt i kampen mot talibanerna, att det även skulle kunna avgöra vad som händer rikstäckande efter det att de amerikanska och västerländska trupper dragit sig bort från Afghanistan 2014.

Andra har sedan dess varit mer skeptiska och hävdat att allt inte var som det verkade. Upproret var egentligen mer ett uppror mellan två fraktioner. Talibanerna kommenterade det mer som att det var en mindre homogen grupp som käbblade med varandra. Oavsett sanningen bakom det hela, upproret var framgångsrikt och fortsätter att vara så än idag. Även om det fortfarande finns talibaner i Andar så utgör de en minoritet utan någon dominans. De som en gång kastade ut dem är fortsatt ansvariga för utvecklingen i regionen. Vad som ligger bakom den afghanska konflikten och varför det nya inslaget visat sig nu är inte kollektivt. Rebellrörelsen består normalt av interna fraktioner och är endast ett annat uttryck för regionala krigsherrar – ett slag som länge har förvrängt den afghanska politiken. 

Eller kan det vara av betydelse, att en front av vanliga människor har gått samman för att ge berättelsen till Afghanistans ödesdigra framtid en annan riktning när de västerländska styrkor packa ihop sina väskor och lämna landet åt sina egna?

Förklaringar vi fått tidigare är att en liten grupp av människor går till lokala talibaner och ber om att få prata med dem om sin hårda behandling i samhället. Som mestadels får de ett svar tillbaks med skarp ton. ”Antingen tar ni parti med regeringen, eller lämnar över dina vapen till oss annars kommer vi att vara i krig med er. Mycket till tid får ingen, 30 minuter var det den här gången, och striderna började redan innan 30 minuter ens gått…”

Vi har kunnat höra när Kamrani, som kämpat för den islamistiska gruppen Hizb-i-Islami mot Nato och de afghanska regeringstrupperna, säger att det är förvirrande. Det finns en tvetydighet, inte ovanligt i en konflikt där människor ofta byter sidor beroende på hur vinden blåser. Detta kanske också kan förklara varför rebellerna ännu inte fått någon hjälp från varken Kabul eller koalitionen. Med andra ord så kan rebellerna vunnit anseende när de avhyst talibanerna, men kan inte räknas med att vara tillförlitliga. Han fortsätter att berätta om att hans lilla styrka är en folkets armé, den förstärks hela tiden av nya hungriga unga ur lokalbefolkningen. De slåss för varandra eftersom de afghanska myndigheterna aldrig kunnat skydda dem. ”Under de senaste 10 åren har det pågått strider och som pågår i detta område men regeringen kommer inte samtidigt som talibanerna begår illdåd mot folket. Så folket är upprörd både talibanerna och regeringen. Folket tror att vi bättre kan skydda och ger dem deras rättigheter. "

En av tusentals volontärer berättade att han och hans kusin har gått med gruppen eftersom ”främmande talibaner – eller Punjabis” har dykt upp i hans by. Utomstående säger han, de är mer benägna att förtrycka lokalbefolkningen. Senare skickar Kamrani demonstrativt en potentiell rekryt, en skolpojke i hans tidiga ungdomsår, tillbaks till sin familj och berättar för honom att det är bättre att han studera istället för att kriga men innan dess är han noggrann med att ta ifrån honom sin Kalashnikov som han hade fört med sig.

Dagarna går och männen slutför sin grundutbildning innan de ger sig iväg mitt i natten på en av sina patruller i fiendens territorium, det är svårt att se hur denna lilla grupp skulle kunna utgöra ett militärt hot mot talibanerna när Nato och koalitionsstyrkor lämna landet. Men det vi kan se är att gruppen representera en potent typ av lokalism, en grupp av människor som önskar att vara kvar och ansvarar för sina egna angelägenheter efter år av störningar från externa krafter. Denna typ av känsla kan vara smittförande om fler i landet kan göra det som hänt i Andar och forma en framtid i Afghanistan.